...snart försvinner allting och jag blir omkullvräkt av den frustande motoriken i de pianistiska krevaderna i högt tempo och kittlad av de stilla ackorden och de subtila färgförändringarna. Precis så vackert som det kan få lov att bli utan att passera gränsen för det patestiska. Romantiska associationer till Rachmaninov kyls av genom en saklighet nedärvd från Bach.

(Expressen 17/5 2001 -- Gunilla Brodrej)

Anders Hillborgs nya pianokonsert lever upp till de högt ställda kraven. ...Hillborgs konturskarpa och färgstarka tonspråk lånar sig mer åt atmosfärskapande än åt psykologisk inlevelse. Det gör honom bättre lämpad för solokonserter än för symfonier.

Hans violinkonsert är också välförtjänt hyllad och framstår som något av det mest suggestiva som skapats i Sverige; klarinettkonserten står inte långt efter och har jämfärbara kvaliteter. ...virtuositeten är å andra sidan hypnotisk och spänningen släpper aldrig taget...

(Dagens Nyheter 11/5 2001 -- Thomas Anderberg)

...Det är i högsta grad en pianokonsert, fokus ligger hela tiden där med en romantisk virtuositet utan att vara romantisk musik. Tankarna går till Bela Bartok och J S Bach i den stora, helt centrala och naivistiska andrasatsen.

Då Pöntinen i finalen dundrar in i den långa och forcerande pianokadens som inleder satsen - oktaver, sexter och terser forsar fram över klaviaturen, någon gång bebop-artat - råder ingen tvekan om att han trivs med att ha fått Hillborgkonserten han önskat i 18 år...

(Svenska Dagbladet 11/5 2001 -- Tony Lundman)