Årets bästa skivor

Nutida konstmusik. Anders Hillborg: ”Eleven gates”. Kungl Filhar. (BIS/Naxos). Ett bokstavligt portalverk som befäster tonsättarens position på den nutida musikens tron med svindlande surrealism och Disney-spex.

Johanna Paulsson, DN, 2011-12-14

A milestone in Swedish Music.

Andreas Hanson, CD-revyn, Swedish National Radio

"This is a remarkable set of new orchestral works and richly deserves a listen".

musicweb-international.com, Dominy Clements

A l’instar d’un John Adams, Anders Hillborg sait retrouver le rythme, essentiel et déterminant pour émouvoir plus que pour séduire. A n’en pas douter, voici un des meilleurs SACD de cette rentrée 2011.
(Like John Adams, Anders Hillborg knows how to find the rhythm, essential and determinant, in order to move rather than seduce us. Without a doubt, this is one of the best SACDs of 2011.)

Jean-Jacques Millo, Opus Haute Definition

Golvad av Hillborg − CD-revyn, Sveriges Radio P2, 16 oktober 2011.

Vidöppet klangfyrverkeri!

...En ny kalejdoskopiskt gnistrande multikanals SACD från BIS visar bredden i hans orkesterkomponerande.

Mats Meyer-Lie, HiFi & Musik, 20 september 2011

...King Tide är det verk som skiljer ut sig på denna cd genom sina återhållsamma, men inte mindre effektfulla, uttrycksmedel. Det inleds svagt med ett tremolo i stråkarna och man skulle nästan kunna tro att det rör sig om ett stycke pulserande elektronmusik; en ton satt i svängning, en våg som fortplantas. Fler instrument kommer till och efter en stegring dör allt ut. Det är märkligt suggestivt. Exquisite Corpse och Dreaming River är mer utåtriktade med olika klangeffekter och drivande rytmer där olika slagverk intar en framträdande roll. Eleven Gates består av 11 mycket korta stycken; det är som om vi inför varje sats öppnar en ny port och träder in i en ny värld – samtidigt som alla drömartat hänger samman. Hillborg kan onekligen konsten att utnyttja en stor orkesters alla möjligheter. Det är bara att hänga på och åka med – för här händer det saker! Bli till exempel inte förvånad om Disneys julaftonshackspett gör sig hörd för ett kort ögonblick. Men även om Hillborg inte spar på effekterna lyckas han undvika det tomma effektsökeriet.

Det är inte alla tonsättare som får internationella storheter att dirigera deras verk. På denna cd är såväl Esa-Pekka Salonen och Sakari Oramo som Alan Gilbert inblandade. Hillborg måste rimligen glädjas. Och vi har all anledning att glädjas med honom – för det som bjuds är häftig och spännande samtida svensk orkestermusik av härligt hög klass.

Sten Wistrand, kulturdelen.com, 12 september 2011

Allt får ta plats i Hillborgs toner

Sedan något årtionde tillbaka har det funnits anledning att prata om ”konsertmusik”. Det låter som en självklarhet (vilken musik är inte till för att spelas för publik?) men är det inte. Vissa verk kräver partiturläsning för att hitta rätt, andra att man om och om igen lyssnar på dem, men så finns det också sådan musik som är som klippt och skuren för att slå an på en gång. Flera svenska 50-talister komponerar sådan musik: en Jan Sandström, en Rolf Martinsson.

Störst av dem är Anders Hillborg. Det handlar alls inte bara om att Esa-Pekka Salonen sett till att dirigera Hillborgmusik i USA under sin Los Angeles-tid, men visst har det hjälpt. Hillborg är numera ett namn. Berlinfilharmonikernas uruppförande av Cold heat i januari pekar på det – om inte en motsvarighet till medalj i VM, så åtminstone i EM.

På den nya Hillborgskivan hittar man fyra verk ur hans senare produktion, bland annat hits som Exquisite corpse och Eleven gates. Ändå är det i inledningsverket King Tide (1999) som Hillborg visar sin starkaste sida, en musikalisk rymd som vrider sig och skimrar – i sin utmärkta verkkommentar påpekar Sara Norling att stycket går tillbaka på ett körverk från 80-talet.
Artikeln fortsätter...

Annars handlar det mycket om show. Hillborg visar vad man kan göra med musik, virtuost, fräckt, surrealistiskt. Likt sin finske generationskamrat Magnus Lindberg kombinerar han Richard Strauss och fransk spektralskola. Dessutom citerar han. Är det inte piskan ur Elektra som viner i Exquisite corpse? På annat håll ekar Beethoven, Sibelius och Webern. Men det går utmärkt också med hackspetten ur den där Kalle Anka-filmen som blivit ett med julafton.

Till Hillborgs senare estetik hör förvrängningar av perspektiven som får åtminstone mig att associera till Salvador Dalí. Det är en musikalisering av det visuella. Eleven gates (2005–06) är nästan överflödande rikt på sådana infall med satstitlar som berättar om både flytande och tjattrande speglar.

Inspelningarna är riktigt bra. Men så finns några av de främsta Sverigeanknutna dirigenterna på pulten – Esa-Pekka Salonen, Alan Gilbert och Sakari Oramo. Kungliga Filharmonikerna spelar med stor precision och attack. Det hade blivit ett lyckokast med tärningen om det inte varit för att musiken gjorts större rättvisa live. Imponerande, men det är svårt att hamna i den extas som kan gripa en hel konsertsalspublik.

Erik Wallrup, SvD, 7 september 2011

Hur ska man beskriva de klangvärldar som öppnar sig i Anders Hillborgs ”Eleven gates”? Kanske som en natt i Disneyland, med de vänliga djuren kompletterade med skrämmande fantasivarelser och rutsch­kanorna förlängda till mardrömslika stup ned i underjorden, där äldre och mindre fryntliga sagokungar tar över och slår upp portarna mot mörka grottor och regnbågsfyllda salar.

I likhet med Richard Strauss orkesterkonst finns det hos Anders Hillborg en bildrikedom som ligger inuti snarare än utanpå det musikaliska berättandet. ”Exquisite corpse” skulle kunna jämföras med en musikalisk vandring genom ett större museum för samtidskonst – ett rum för Mark Rothko, därpå ett för Cy Twombly, ett tredje för Frida Kahlo, ett fjärde för Bill Viola – med förbindande gångar fyllda av fönster och speglar. Här, liksom i ”Dreaming river”, är klangerna ofta stora, men trots de många ljuden blir det aldrig klottrigt. Av och till öppnar sig vida vyer där man kan återhämta sig innan nästa åktur. Och spänningen håller i sig vid tredje lyssningen, liksom den femte.

Bästa spår: ”Eleven Gates”.

Thomas Anderberg, Dagens Nyheter, 7 september 2011

...this Bis album of four of his orchestral works allows listeners to sample his poised confidence in handling large structures and his exquisite sense of orchestral color. King Tide is at once the most modest and unassuming, and is the most striking work in the collection. There's something primal and organic in the depiction of the small fluctuations that occur within the build-up of a single monumental ocean wave. The dignified, unhurried unfurling of the sounds, not unlike that of John Adams' rarely performed Common Tones in Simple Time, respects the listener's ability to pay attention to and hear the beauty in the small or subtle incremental changes in the music.

Eleven Gates, written in 1998, is probably the most ambitious and varied work on the program, but is, in a way, also the most conventional. The nearly-20 minute piece in 11 brief movements is kaleidoscopic in its often whimsical juxtaposition of imaginative contrasting gestures, textures, and colors. It would make a good introduction to new music for listeners who are nervous about approaching new works; each of its movements makes a distinctive, likeable statement, and then yields to its successor before having worn out its welcome. The surreal titles of each movement also give audiences a reference point for framing the expressive intent of the music, but Hillborg's intent is clear enough that the titles aren't really necessary, although they are fun.

Royal Stockholm Philharmonic Orchestra provides virtuoso performances; even though Hillborg's music is easy on the ears, it makes extreme technical demands on its players and they handle it with assurance and panache. Sakari Oramo, the orchestra's principal conductor, and Alan Gilbert each lead one work, and Esa-Pekka Salonen leads two. The sound of the hybrid SACD is clean, warm, and nicely detailed, with a good sense of presence.

Stephen Eddins, allmusic.com, September 1, 2011

...Såväl de som på 90-talet föll för av Anders Hillborgs samarbete med Eva Dahlgren på albumet Jag vill se min älskade komma från det vilda (1995) som den publik som har tagit till sig hans egen konstmusik på konserter på olika scener ges på det här albumet ett ypperligt tillfälle fördjupa sig ytterligare i Hillborgs egensinniga klangvärld.

Esa-Pekka Salonen, Alan Gilbert och Sakari Oramo dirigerar Kungliga Filharmonikerna i fyra av Hillborgs stora orkesterverk komponerade åren 1998-2006. Inspelningarna är gjorda på Stockholms Konserthus och håller både musikaliskt och ljudmässigt högsta klass.

Albumets öppningsnummer King Tide är ett magiskt suggestivt musikstycke – delvis byggt på ett av Hillborgs tidigare körstycken. Därpå följande Exquisite Corpse är tvärtom oerhört dramatiskt med flera tvära kast – och med sin klangmässigt och dynamiskt rika variation utpräglat Hillborgskt. Även sköna Dreaming River innehåller ett flertal av kompositörens mest personliga signum.

Hillborgs kanske största mästerverk Eleven Gates – undertecknads favorit på repertoaren – har tidigare kunnat höras på Deutsche Grammophones digitala utgåva Live from Walt Disney Concert Hall - Works by Beethoven and Hillborg, med Los Angeles Philharmonic Orchestra under ledning av Esa-Pekka Salonen. Här dirigerar Salonen Kungliga Filharmonikerna i en inspelning som på ett ytterst lyhört sätt fångar alla de spännande nyanserna och variationerna i det mångfacetterade verket. De elva partierna tar lyssnaren med ut på en musikalisk resa som rymmer referenser till såväl Debussy som till The Beatles (!).

Anders Hillborg tillhör den exklusiva skara som har nominerats till Regeringens Musikexportpris och i år har redan hans Cold Heat – som uruppfördes i Berlin i januari – ytterligare höjt hans status. Det här albumet stärker ytterligare Hillborgs positioner på den internationella musikscenen. Förhoppningsvis lyckas musiken tränga igenom bruset även här på hemmaplan.

Mästerligt.

Claes Olson, musikindustrin.se, 18 augusti 2011